Fiiiin elefant!

Mambo Jambo Rafiki!!

Well, first of all – I’m sorry it has taken me such a long time to write anything here about our stay in Tanzania! We haven’t had any access to Internet almost, since we got here! And I don’t even know if this will be possible to post because the connection here isn’t very stable!

We just got back to Arusha which is a quite large city in the northern part of the country, very close to Kilimanjaro – this is where we spent our first night. The past three (or has it been four?) days we have been through so many interesting and intense events! These has been our safari-days and except numbness in butt and mind due to all time spent in car on bumpy roads, it has been truly amazing!! Where do I start and what do I say to describe what this has been like!? We have seen two big five’s – the original big five, and the ugly five. The original one consists of Lion, Leopard, Elephant, Water buffalo and Rhino! The leopard is extremely rare because it has been hunted, and hard to spot since it spends most of its time up in some big tree somewhere. Also, in Ngorongoro conservation area which is an area almost the size of the Netherlands, we got super lucky spotting three outta 21 rhinos! Our guide said ”you ah verry lucky mah freinds!!” several times!
The ugly five consists of marabou bird, gnu, ”pumba”, baboon and hippo I think. Driving through the serengeti national park, we saw thousands of gnus and zebras, pretty amazing, we feel that our safari days has been extremely blessed! Staffan even got to see the jeopard which he has been wanting to see since the age of five! My personal favorite was the elephants and the lions, we got to see them extremely close!!

Tomorrow we’re traveling to Dodoma which is the capital – but no one seems to be very impressed with it, well we’ll just have to see how things turn out. Our bus trip will be about eight hours and parts of it will be on dirt road! Some of us have fever and bad stomachs, but the hopes are high and we are excited!

I really love it here, and having spent three months in Venezuela has given me at least some ”street smart”-ness. However, it is hard to constantly be an outsider and to be white in a country where Europeans has behaved so badly. And it sucks that I can never be as beautiful as a Masai!!

I have more stories that I want to share, but that’ll have to wait! Dinner’s comin up and tonight we are going to try to sleep early for tomorrow our alarm is set to 4.30am!

God jul från Afrika, puss och kran!

(Farfar – om du läser detta så saknar vi dig och har försökt ringa men det har inte gått, vi försöker snart igen!!
Mormor & morfar – hoppas ni har det bra och att Ola kanske kan skriva ut detta åt er!)

Tystnad, Tagning, Action.

Tänk dig lite sömn, mycket och många höga ljud konstant under vaket tillstånd, en grov pollenallergi mixat med halvkallt och mulet semi-sommarväder. Lägg på detta 40 stycken femtonåringar från vitt skilda bakgrunder, filosofiska diskussioner om det moraliska gudsbeviset samt alldeles för många koppar kaffe. Och några små barn som springer omkring och blåser jättehårt i sina glass-visselpipor. Och en konstant känsla av stress också, dessutom.

Då får vi fram något som liknar känslan av att arbeta på ett konfirmationsläger. Och då får man en idé om varför det är väldigt låg aktivitet på denna PLatsen. Man kanske har misstänkt att ”jaha, nu uppdateras det ingenting – det måste ju innebära att det inte händer någonting…” Jag förstår tankegången, men det är precis tvärtimot. Tvärtimot äre.

Det är intressant att arbeta med femtonåringar. Att försöka lyssna mellan raderna (och försöka fatta alla paralleller till Harry Potter dom gör), att se dom där dom är fast dom kanske inte alltid ens själva vet vart det är, att ta dom på allvar liksom. Det är inte så många som gör det, lyssnar och ser femtonåringar. Man kanske tänker att det inte spelar någon roll eftersom att man inte får någon respons. Men vi har sett här, på Sandvikengården, de senaste fem åren att det kan göra all skillnad på jorden – för femtonåringen.

För att överleva med ett själsligt OKEJ tillstånd, så stänger jag in mig i en liten bubbla ibland, och lyssnar på musik. Så nu tänkte jag ge lite tips, för dig som kanske också upplever ett visst behov av att ”förbubbla sig” och komma i kontakt med själen. Repeat är en bra grej. Just nu missbrukar jag lite Sufjan och en viss dos Lykke Li. Man bli lite lugn och fin liksom. ENJOY.

… och glöm nu inte bort att uppmuntra en femtonåring, Good luck!

Sweden, you are on my mind.

Midnight light. I love you Sweden.

PLatsen goes photo bloggin”

Köpte en kamera. Fick rensa bland farsans gamla objektiv & blikstar.

Tog litte bilder. Tog så många att mitt besök klappade ihop nästan.

Så jag tänkte med lurig min: ”jag lägger upp fler en annan dag.” Godnatt!

Jafar & nya uppdrag

- ALLTING ORDNAR SIG FIIIINT…
sade Jafar med silkeslen röst, i sitt långa pipskägg. Troligtvis gned han också sina spinkiga händer med en lömsk blick, smidandes ondskefulla planer.

Det är ungefär det som händer här hemma idag. Fast minus pipskägg (eller, Staffan?) och spinkiga händer. Jag & Broshan har börjat smida planer inför årets konfaläger som börjar på söndag och det är mycket som ska hinnas göras, har vi insett nu…

Det är mycket som händer i livet också, på samma gång. Det är processing på högvarv, tankar som går runt runt runt, känslor som vägrar identifiera sig samt allmän inre oreda. Jag och Jafar är inte jättetighta, och om jag ska vara helt ärlig så vet jag inte om han går att lita på. Jag sätter mina pengar på En Annans ord, och repeterar som ett mantra i mitt huvud ”Gör er alltså inte bekymmer för morgondagen. Den skall själv bära sitt bekymmer. Var dag har nog av sin egen plåga.” Amen & Hosianna.

Processing Venezuela

Jag lovade i ett svagt ögonblick (läs föregående blogginlägg) att det här på Platsen skulle läggas upp en fullständig lista över alla de ting som jag nu, på svensk mark, saknar med Venezuela, vilket jag nu inser är omöjligt. Och som svar på det första frågetecknet – Ja jag är hemma i Sverige igen! Välkommen & Tack!

Det var en resa på runt 27 timmar som tog mig hela vägen hem, från världens farligaste stad Caracas till gräsmattan på Mjönäsgatan 3. Det var bussturer, oändligt långa stunder i plan hit och dit, samt ett x antal tåg. Och icke att förglömma – ett evigt väntande. Tillslut landade jag här, kroppsligen. Frågan återstår fortfarande, lite drygt en vecka in i min nyanlända Sverige-epok, när ska jag landa mentalt?

När jag kom hem från USA för ungefär exakt ett år sedan var det på ett helt annorlunda sätt jag var tvungen att tacklas med lands(och livs)skiftet. Dels fanns tankar på att åka tillbaka mycket snart, dels började jag jobba med konfalägret samma sekund som jag satte min fot på fosterlandets mark och till stor del så var gapet mellan amerikansk kultur och svensk kultur ungefär så många timmar som resan däremellan tog.

Detta gäller INTE för gapet mellan venezuliansk (jag vet fortfarande inte hur man säger det på svenska…) kultur och svensk kultur. Där är gapet obarmhärtigt långt. Hur kan det komma sig att jag inte landat än, rent mentalt? Kan det ha att göra med att sedan jag kom hem, den 3e juni, så har jag knappt hunnit knyta skorna och rolla deon för det har varit så mycket att göra? Kan det ha att göra med att så många saker hänt här hemma under min förhållandevis korta utflykt till Sydamerika så att jag måste om-anpassa mina Sverige-känslospröt? Kan det ha att göra med det högst onaturliga i att slungas genom tid & rum under sitt resande över halva jordklotet så snabbt, istället för att lugnt gunga fram på en segelbåt i veckor och färdas landsvägen till vagn och hästs?

Vad det än beror på så saknar jag Venezuela mycket. Jag saknar värmen (jag vet inte hur sant det är iofs, med tanke på att det är 14 grader&moln här hemma så kanske man blir lite korrupt med sina värmeminnen..), det eviga dunkande/bilåkandet/skrikandet, mangoträdet på baksidan av huset, bristen på arkitektuell planering, ljuset, äventyren, havet – ja listan kan göras lång. Men mer än allt detta så saknar jag självklart människorna.

Jag saknar Tati; modern och stål-kvinnan. Med en blind man, nio barn, utan fast inkomst och med en opålitlig (bland annat) bil skiner hon som en sol där hon kryssar fram genom livets alla utmaningar. Utan att plocka sina snart ihopväxta ögonbryn så är hon bland de vackraste jag någonsin träffat på jorden. Jag saknar barnen. Jag saknar Williams nyckfulla hjälpsamhet och evigt jagande efter good feedback. Jag saknar att vika tvätt med Saul på kvällen när alla gått och lagt sig och han vågar prata med mig på riktigt. Jag saknar alla internskämt jag hade med Hector (även om dom alltid drogs trettio gånger för mycket). Jag saknar att fnissa med Mariita så mycket att man aldrig kom till poängen. Jag saknar engelskalektionerna med David. Jag saknar att balla ur och spontandansa med Madii. Jag saknar berättelserna från Maria La Rosa som gick obarmhärtigt fort från första stunden jag kom till huset. Jag saknar att bo med Dana som var en klippa och vän i allt. Jag saknar att skvallra hemlisar med Joy. Jag saknar Beccas entusiasm och jag saknar allt med hennes lilla Camiila, 1.5 år. Jag saknar alla människor som gick in och ut ur huset utan att förvarna eller säga hejdå, allt köks-kaos och alla nya ansikten.

Ja , jag saknar till och med att aldrig veta hur saker och ting skulle bli. Att allt är ett äventyr. Det befriande i att inte ha kontroll, eller att iallafall fatta att man inte har kontroll. Jag hoppas att jag en dag får komma tillbaka, och fram tills dess kan jag bara uppmana alla som någonsin funderat på Sydamerika – ÅK DIT OCH ÅK DIT NU.